Nu kommer ett sånt där långt avreagerignsinlägg.
När jag var liten, då levde jag i någon slags atmosvär, där allt var underbart, precis som de flesta ungar gör, en viss tid. Men det kommer en tid, ett ställe i livet då man inser att livet inte är så perfekt som man önskat. Man kan inte alltid få allt man vill ha - och definitivt inte exakt när man vill det. Man måste kämpa för det. Men det finns också en gräns senare i livet igen, då allt är underbart igen.. Det är där, precis när man blivit kär eller när man faktiskt blivit så gammal så man inte bryr sig om dagens problem längre.
Förr i tiden då fick inte flickor säga vad de ville - när de ville det. Flickor är fina, de ska tiga och vara artiga, inte uttrycka sig hastigt eller om det inte fått ordet. Jag tycker det är orättvist, att kvinnor blir sämre behandlade i dagens samhälle också. Jag förstår inte varför kvinnor ibland får sämre lön än män för exakt samma arbete.
Rubriken hör ju inte riktigt ihop med ovanstående, right?
Men här kommer det också:
Jag har, sedan barnsben, försökt vara perfekt i min pappas ögon, i min mammas också, men mest i min pappas. Jag har alltid varit en pappas flicka. När jag var liten gick jag upp tidigt, redan vid 4 på morgonen och satt där, och väntade, jag tittade på barnprogram ända till jag hörde en nyckel i låset, då var det min pappa som steg in genom dörren efter jobbet. Jag kan se "bilder" i mitt huvud ännu, hur jag hoppade upp i hans knä, på samma sätt varje morgon och han snurrade ett varv och frågar
- Vad gör du vaken nu flicka lilla?
Jag minns hur jag svarade, "Jag väntade på dig" och sedan tog han med mig upp och jag somnade tryggt i hans famn någon minut senare och sov tills jag skulle till dagis.
Tiden gick och jag blev äldre.. mina problem som är än i dag började dyka upp. Jag var inte längre pappas flicka. Sist jag sa till honom att jag älskar honom var när jag var 9 år gammal. Jag har inte sagt det en enda gång rakt ut sedan dess. Eftersom jag inte kan det. Om jag fick välja skulle jag mycket hellre skrika "jag hatar dig!" än att säga jag älskar dig. Eftersom, jag älskar honom inte. Jag har tappat all respekt för min pappa, på grund av hans alkoholproblem. Han äcklar mig och det känns som att vilken sekund som helst så får jag en smäll. Så ska det inte kännas när man tänker på sin pappa - eller hur?
Jag försöker vara bra, jag försöker få beröm. Men min pappa bryr sig inte längre.
För någon vecka sedan så ringde min mamma till mig när jag var hos en vän och hon öppnade ett brev som kommit från en av skolorna jag sökt. Där stod det att jag förmodligen kommer komma in. Vilket min mamma tyckte var jättebra, och jag tyckte det var en enorm lättnad. Men min pappa, när jag visade honom sa han bara "vad är det där?" då förklarade jag vad det var och allt jag fick till svar var ett enkelt "okej." - snacka om att min glädje sänktes från 110 till 0 på bara en sekund.
Nu funderar jag på att sluta försöka vara så "perfekt" eller ens vara någon i min pappas ögon, för vad jag än gör, så blir det tydligen, enligt honom, bara fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar